Natten Visste Vad Skymningen Såg

Jag välkomnas till ett aftonland
Med prunkande skyar österut
Omringad av kvällningens purpurbrand
Från sekelbörjan till sekelslut.

Om jag vågar mig genom dunklets portal
En vandring där skuggor ruva
Längs sluttningsmyr och sprickdal
Flyr ljuset som en skrämd duva.

Natten visste vas skymningen såg
Att mörkret skall kväsa dagerns gemål
Och måla solskivans epilog
När aftonstjärnan tänder sitt magiska bål.

Ur dagsljusets boja tussmörkret ilar
I en del av ett kosmiskt arrangemang
Där filosofin avfyrar påfordrade pilar
Men tronas av myters trolska efterklang.

Bland skogens skrudar har jag vilseletts
Av kvällssolens sista strimma
Som lagt till rygga dygnets krets
Och lagt i mina händer en ödestimma.

Dock hjälper månen till att leda banden
När mörkret seglar med känslornas svallvåg
Ljuset har välts över himlaranden
Ty natten visste vad skymningen såg.