Tre Vintrar, Två Solar

Om eld, svavel och glödande
Vind äro den kalk som skall
Dem av tillblivelsen bliva given
Må då din ängels flammande klinga bringa
Hädangång och monumental ödeläggelse.

Tre vintrar -- två solar.

Skoningslöst och ögonblickligen bara
Hand på denna kväljande smittohärd
Denna vämjeliga avkomling
Och besudlade anförvant.

Tre vintrar -- två solar.

Det av vikt kan icke längre finna
Skugga under skapelsens vågskål
Den strävar dröjande men obönhörlig
Mot en brinnande horisont.

Som dammkorn på lien
Änglars skördetid och världens slut
Det av värde äro en atom
I betydenhet till själlöst förfall
Så klyv den atomen du avskyvärda broder
Klyv den igen och igen
I människosonens skugga
Blir var fiende till vän
Stirra in i solen, vidriga broder, stirra in i solen
Låt oss bedja inför en brinnande horisont
Nu låt oss be.

Må bäcken som gav själen dådkraft
Bli till brinnande tjära
Må regnet, det renande och livsgivande
Bli till hagel och eldkol.

Tre vintrar -- två solar
Betvinga var träd
Betvinga var strå att blomma
Ut och dö en sista gång
Svavel och salt
Ingen mylla eller grönskande jord
Storm och hagel
Ingen tillbedjan eller andefattigt ord.

Tre vintrar -- två solar.

Det av vikt kan icke längre finna
Skugga under skapelsens vågskål
Den strävar dröjande men obönhörlig
Mot en brinnande horisont.