Flocken

Ifrån jorsal kom tomme vite krist
Med svärdet döpa nordmän, de va ju rätt trist
Ty stolta varjager kan ej böjas till mark
Att tjäna svagare man, du väring stark.

I Ranrikes djupa dalar och hav
Flocken lever enkelt, på björnbark och sav
Att värna sitt döende folk i nidingatid
Bågen strängas, väringar hungrar för strid.

Erik återvänder från fjärran gotland
Tormod, olof och starke åke
Töm nu ert mjöd med ett skallande vrål
Ty asar vaka över väringen som utbringar en skål.

Från mörkaste skogar
Till alla världens hav
En här slår sig fram
Av brutalaste slag
Med särkar av linne
Och yxor av järn
Likt tyr i sitt sinne
Till alla nordmäns värn.

Men bjudas det mjöd i salen din
Låt väringarna dricka att döda törsten sin
Ty trötta kämpar längtar efter mjöd o kvinns
Så tag nu fram av vad som här finns.

Hövding Torkel vrålar mäktigt, om vapen och om mjöd
Att aldrig lämnas nykter, ty det vore fasans död!
Men flocken den är trogen till alla som den när
Besjugna götar äras i sången som slutar här.