Förnimmelsens Lund Af Längtan

I Snöstorps blomstrande dalar
Vilar en man av principer
Hans slutliga färd började vid min härkomst
Och han klev av vid den ändhållplats
Där min vördnad vattenöstes
En fadersgestalt och trofast livskamrat
Lämnat kvar ett bottenlöst vemod
Minneslunden omfamnar honom i sin älskade vila.

Frånvaron breder ut sig
Genom kvav luft och uppväckta eldstungor
Och där står jag, så svarslös och isbelagd
Med en hand på mina tunga axlar
Med mina blanka, blå ögon blickar jag ut
Över vilostaden för allra första gången.

Tillbaka till hågkomstens gåvor
I vaga minnen
En enslig tår från min högra kind
Dunstar bort i sensommarkvällen
Jag plågas av ett hopp att omfamna
Det själsliv som gick förlorat
Det som en gång kunde förväntas gro
Frodas slutligen i mitt bröst.

En sargad barm som nu åtrår sig mer insikt
Fick aldrig en chans
Jag lämnar min infantila vagga bakom mig.

Frågorna finner lugn i mig
Och svaren jordfästs och förmultnar
Tills frågorna går upp i rök
Dyker sanningen äntligen upp
Med min brinnande livstråd
Ska jag förfärdiga upp ditt ljus
På samma vis som du stred
Genom det smärtfyllda mörkret.