Tills Döden Skiljer Oss Åt

Fejd och sämja har tvinnat in sig
I ett obrytbart omlopp
Kontrollen sköts av dig
Styr mig som den marionett jag är
Jag agerar i leken med ett tystlåtet hat
En avsky som går i dvala
Jag blir aldrig den jag var.

Min särpräglade karaktär går i kras
Flisorna sopas under mattan
Jag ser att du planerar mitt förfall
Min ängslan låter det äga rum
Det undermedvetna flyr från mitt förstånd
Skrikandes i desperation
Inga ord vågar yttras från mina igensydda läppar.

Tiden är oförlåtlig och bland dysterhet
Svävar jag iklädd en skepnad av blinda tankar
Genomskådar ett patetiskt liv fyllt med avskum
Avlägsna, vilsna och obotliga sjukdomar.

Med all sin kraft korrumperas min svaghet
Det som finns kvar av min outnyttjade integritet
Däribland den nakna rädslan finner man mig
indoktrinerad och begraven i andras skit.

Fattar eld på mitt förflutna
Beger mig mot en kyligare färd
Söker efter min rätta plats
Söker mig dit förälskelsens famnar vädjar
Bortom sagornas barriärer där morbida minnen raderas
Din utlevda själ blir en vägbeskrivning mot min inre resa.

Som en vacker ros reste du dig ur den kala skogens jord
Och du ledde mig bort från alla lögner och svek
Du gav mig allt du fruktat själv
Det där som gjorde så ont
Rosen beklädde till slut min tomma kropp.

Var jag värd all den kärlek som till slut förgjorde dig?
Bedjande tårar faller för din förlåtelse
Mitt hjärta blöder för dig, för din pardon
Kan jag ge ditt liv tillbaka igen?

Livet; det kaotiska havet som har dränkt alla gåtor
Graciösa svårigheter flyter på dess lösningar
Följ med mig mot horisonten, tills vi sjunker djupt
Ner i det tysta mörkret då vi blir ett.

Kom ihåg, jag är din för evigt i nöd och lust
Vi är varandras räddning och må så vara tills döden skiljer oss åt.