Kosmosaik

Ur medvetandets reflexer
Skapas magnigika salar och modesta rum
Det lilla krymper, det stora växer
Växer utanför universum.

Där årstiders utspridda glitterstänk
Förenas i varje stjärna
Ty vinterköld och somerblänk
Delar samma kärna.

Forma handen till en kikare
Riktade den mot mörka väven
Som tjänar som fantasins berikare
Och din själ lyfts til mångloben, även.

Om ditt sinne är tyngre än jordens själv
Och av få nyanser rik
Så dras den till Vintergatans silvriga älv
Mot höjdernas kosmosaik.

En motpol till själva tidens rynkor
Virvlar på himlens svarta hav
Ochbeglänser hällar som ej råds sina skrynklor
Bebodda av vide, mossa och lav.

Ljusvågors böljande karisma
Sätter alla skyar i brand
Som träffer ögats prisma
Och för mig till förlovade land.

Forma handen till en kikare
Riktade den mot mörka väven
Som tjänar som fantasins berikare
Och din själ lyfts til mångloben, även.

”Om ditt sinne er tyngre än jordens själv”.