Under Hennes Vingslag

Ur evig sömn, där tid och rum ej fanns
Jag vaknar, bryter mig ur valvet
Ur evig sömn, där tid och rum ej fanns
I mitten av bergets hjärta.

Jag är kallad ännu en gång
Att rycka bort, jordens törnar
Jag klyver dalar, urberg och vyer
Konstellationer i kaos.

"Under Hennes Vingslag
Kommer vi alla att förgås
Marken slukar de svaga
Vedergällning, tusen år har gått.

Gravar kommer att tömmas
Rötter kommer att slitas upp
Hör hur skogen viskar sången
Hennes tid äro kommen".

Jag vandrar, men nuddar ingen mark
Min skugga, vittrar sönder liv och bark
Nordlandet sätts i kaos och ur balans
Evig snösommar, köld i hennes trans.

Formlösa skepnader i trans
Natures vedergällning, död var allt som fanns.

"Under Hennes Vingslag
Kommer vi alla att förgås
Marken slukar de svaga
Vedergällning, tusen år har gått.

Gravar kommer att tömmas
Rötter kommer att slitas upp
Hör hur skogen viskar sången
Hennes tid äro kommen".

Må ni blunda och drömma om
dimmklädda skogar, lockropens sång.

Då norrskenet färgade den snöklädda jorden
Urberget kunde nå den brinnande solen
Kaos har rivit fram, med vrede i skogen
Död har rivit sår, i det ärrade Norden.

"Under Hennes Vingslag
Kommer vi alla att förgås
Marken slukar de svaga
Vedergällning, tusen år har gått.

Gravar kommer att tömmas
Rötter kommer att slitas upp
Hör hur skogen viskar sången
Hennes tid äro kommen".