Vakaren

När solen sakta glidit bakom horisontens svarta kant
Då tar dess syster månen över med sin prakt
Landskapet det badas i dess silverbleka glans
Och ängarna de drunknar i dimmans täta makt
Långt från människoboning i orörd vildmark
Gengångarna de vandra över myrarna denna natt
Och i skogens mörka hjärta tycks skuggorna få liv
Det enda som höres är ett blodisande skri.

Djupt i dessa skogars ödsligaste salar
Finnes det en man som ständigt vakar
I eoner har han vandrat i dess mörkaste inre
Utan den vila och rast han behöver
Tungt är det öde som har ålagts honom
Han axlar hela världens hopp om en morgon
Han orkar inte mera, han är när att falla
Och samman med honom kommer världen att falla.

I midvinternattens längsta timma
Då står han där ute, tung i sitt sinne
Drömmar om en morgon som är så fjärran
Medan skuggorna dom tätnar, dom tätnar
Och kräver hans hädan, kräver hans hädan.