Altaret

Mörka moln när solen haft sin gång
Djuren flyr då skogen fylls med sång.

I natten lider en själ
som nu sakta blöder ihjäl
på ett altare hugget ur sten
upplyst av facklornas sken.

Ett folk som svarar med blot
För att blidka ett urgammalt hot
Hon ger ifrån sig ett skrik
och blir därefter ett lik.

I djupet ekar denna sång
När folket mässar än en gång
Men det har blivit deras tur
Att leva under jord som djur.

OO väsen stiger upp ur tjärnens djup
oknytt krälar nerför klippans stup
odjur skapar ångestfyllda tjut
Människor dras ned en och en, allt blir tyyyyyst.

Finner man där bloten var en gång
Hörs i djupet ännu en sång.

väsen stiger upp ur tjärnens djup
oknytt krälar nerför klippans stup
odjur skapar ångestfyllda tjut
Folket dras ned mot ett dunkelt slut.

I djupets kalla mörker fängslas de
Aldrig får de himlavalvet se
Odjur är nu underjordens ätt
Dömda, glömda under altaret.